Nininosen

Äntligen! Nu är skolan slut för all framtid. Aldrig mer skall jag utsätta mig för en sådan plåga. Att gå i skola och ha både Dyselexi och Dyskalkuli är inte lätt, lättare blir det inte av att jag är drabbad av de grövsta sorterna. Jag jobbigt dagligen, missar skyltar när man åker blir, hinner aldrig med textrensan på engelska filmer. Det svåraste var när jag gick i grundskolan och lärare inte förstod att jag var dyslektiker utan satte mig på svenska två för invandrare. Där satt jag och fem killar, jätte roligt. Dom bara drev med mig. Inte konstigt att jag sedan i högre ålder tillbringade mer tid i korridorer och i rökrutor. Skolåren har varit en pina för mig. Jag har blivit dumförklarad gång på gång och blir ofta jätte arg när folk tvingar mig att läsa. Jag menar, skulle du tvinga en enbent man att springa? Nä, det vore ju inte så snällt! Men att tvinga mig läsa det är okey. Jag kan inte läsa man ist kan jag mycket annat. Den "skadade delen " i hjärnan är ersatt av andra saker andra männikor inte har. Jag vet vad den är ersatt med men det är min lilla hemlighet.


Men iaf så har jag slutat skolan idag och alla lärare och kontaktpersoner åt lunch tillsammans och det hölls tal och blev jätte god tårta. En ros och fina presenter fick jag med mig. Tårar fälldes och jag insåg att nu går jag ut ur skolan med en rak ryggrad för jag har gjort mitt och tackar för mig. Jag avslutade dagen med en promenad med min fd kontaktperson och vi promenarade med hennes lilla bebis i vårsolen och pratade minnen. Mötte hennes kille och vi promenarede tillsammans en stund till. Underbart! Jag har saknat henne så otroligt mycket. Hon har en väldigt fin plats i mitt hjärta, hon kom in i mitt stormiga ungdomsliv och tog mig under sina vingar fast jag fräste och bad henne dra åt helvete. Hahaa. men hon gav sig inte och det gjorde mycket! Utan henne bakom min rygg hade jag nog inte suttit här idag. ...